Okt 19

Ales stenar

Det närmar sig nobelpriset för varje dag. En av mina favoritdiktare är Anders Österling. Hans ord är som det godaste bakverket för själen. Han skriver så vackert att jag skulle kunna ringa en mäklare i Lomma och flytta direkt till Skåne.

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

För det är just om Skånes underbara natur som Österling ofta återkommer om i sina skrifter. Kanske inte så konstigt eftersom han föddes i Skåne och det var här han kom i kontakt med författare som August Strindberg. Österling föddes 1884 i Helsingborg men växte upp i Malmö. Studierna gjorde han i Lund så han flyttade runt en hel del. Hans far var förläggare åt både August Strindberg och Ola Hansson.

I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar – att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

1919 blir Österling chef på Svenska Dagbladet och flyttar därför till Stockholm. Samma år blir han vald till Svenska Akademien. Han är den pesron som suttit längst på plats 18. det var dock först år 1941 som han blev vald till Akademiens ständiga serkreterare.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.

Som poet och författare har han lämnat efter sig en hel del. Ofta är det romantiska skildringar men även naturskildringar. Han skrev exempelvis om Norrland men det var i Skåne hans hjärta fanns. Det märks tydligt i dikterna. Han vann flera priser.

En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.

Österling blev riktigt gammal, nästan hundra år. Hans verk lever kvar och beskrivningarna om Skåne är otroliga. För er som vill kunna uppleva Österlen, Ales stenar, Möllan och havet på riktigt så kan jag tipsa er om Landgren.

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.

hshshhs